Årets höstresa går till Baltikum där vi besöker de historiska provinserna Kurland (västra Lettland) och Livland (nordöstra Lettland och södra Estland). Under våra innehållsrika dagar tar vi del av områdenas byggnadskultur och dramatiska historia. Ciceroner är konsthistorikern och baltikumkännaren Hans Lepp och lettiska arkitekten Artis Zvirgzdiņš. På Kurland besöker vi Kuldīga (Goldingen) som i september 2023 blev utnämnt till världsarv av UNESCO. Vi guidas av stadsarkitekt Jana Jākobsone som visar den välbevarade stadskärnan. I Ķemeri vid Rigabukten ser vi den nyrenoverade kurortsparken och sanatoriemiljön från 1800- och tidigt 1900-tal. I Riga möter vi hansatidens köpmannastad, stormaktstida bastioner och kaserner, kejsartidens myllrande jugendfasader signerade Michail Eisenstein och 1900-talets stilepoker avspeglande landets dramatiska historia. I stadens utkant ser vi 1800-talets trähuskvarter som nu renoveras efter årtionden av förfall. En dag ägnas åt Livlands gamla tyskbaltiska gods som under århundraden styrde provinsen. Vi besöker flera herrgårdar och slott med olika bevarandeutmaningar. I Tartu (Dorpat) grundandes Sveriges andra universitet 1632. Här ser vi universitetet och tre betydande kyrkor som alla ödelagts av krig och sedan återuppbyggts i olika skepnader bl. a Eliel Saarinens magnifika Pauluskyrka, ödelagd under andra världskriget och nu återuppbyggd med hjälp av finska restaureringsarkitekter.

Deltagarantalet är begränsat och anmälan är bindande. Resan är reserverad för medlemmar i Byggnadsvårdsföreningen. Reser ni som par behöver ni familjemedlemskap i föreningen. Sista anmälningsdag är den 15 juli.

Dagsprogram

Dagsprogram Print icon

Dag 1. Onsdag 11 september.: Avresa från Nynäshamn.
Kl. 18:20 Samling vid avgångsgate på Cityterminalen i Stockholm. Aktuell avgångsgate anges på terminalens informationstavlor. Reseledare Ola Olsson och ciceron Hans Lepp möter med representant från Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Kl. 18:40 Avresa från Cityterminalen till Nynäshamn och incheckning på Stena Line. På kvällen middag. Vi får matkuponger som gäller för enklare middagsbuffé eller a la carte rätter. Serveringarna ombord öppnar kl. 19:30 men pga. av alkoholtillståndet serveras inte vin/öl innan färjan lagt ut vid kl. 21:30.
Dag 2. Torsdag 12 september.: Kuldiga, Ķemeri och Riga.
Kl. 06:00 – 07:15: (lokal tid) Frukost.
Kl. 07:30 Ankomst Ventspils. Vi går av färjan till vår väntande buss.
Hans Lepp berättar om Ventspils (Windau) medan vi reser ut ur staden. Vi fortsätter genom landskapet Kurzeme eller Kurland som det heter på svenska. Landskapet har fått sitt namn efter den baltiska folkstammen kurerna som bebodde området och som under senare delen av medeltiden kom att assimileras med letterna. Området kristnades genom biskop Albert av Riga i början av 1200-talet. 1237–1561 tillhörde Kurland Tyska orden. Efter Tyska ordens upplösning 1561 uppstod hertigdömet Kurland. Den siste stormästaren i orden, Gotthard Kettler erhöll då regionerna Kurland och Semgallen som län av Polen, vilka kom att bilda ett i princip självständigt hertigdöme. Under hertig Jacobs tid vid mitten av 1600-talet upplevde Kurland en glansperiod. Hertigen lät inrätta skolor, varv, mängder med manufakturer och skapade även en handelsflotta och kolonier i Västindien och Afrika. Landet förhärjades sedan svårt under Karl X:s fälttåg.

Efter en timmes färd kommer vi till Kuldiga (Goldingen) beläget mitt på Kurland. Staden var under en period hertigdömet Kurlands huvudstad och var under medeltiden även medlem i Hansan. Djupt inbäddad bland Kurlands bördiga kullar undkom staden som en historiens nyck 1900-talets eldstormar som skövlande så mycket annat av äldre bebyggelse i Baltikum. Här möter vi en närmast intakt stad av 1700- och 1800-tals trähusarkitektur. Efter förmiddagskaffe på hotellet träffar vi stadsarkitekten Jana Jākobsone, här ansluter även vår lettiska ciceron, arkitekten Artis Zvirgzdiņš. Jana berättar om stadens långsiktiga arbete med att bevara den äldre bebyggelsen och ansökningsprocessen att bli upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vid UNESCO:s möte den 17 september 2023 blev stadens gamla centrum slutligen upptagen på världsarvslistan. Vi gör sedan en stadsvandring med Jana där vi tar del av de träportar och fönster som invånarna själva renoverat på stadens byggnadsvårdscentrum. Vi besöker även borgmästare Stafenhagens hus från 1702, där vi ser Karl XII koffert som är inbyggd i vindstrappan. Enligt legenden lärde krigarkungen borgmästarens son att spela schack ovanpå den väldiga kofferten.

Gamla stan i Kuldiga (Goldingen).

Vi intar sedan lunch i den lilla staden Sabile (Zabeln) som är känd för sin vinkulle. På en sydsluttning med fördelaktigt mikroklimat har här odlats vindruvor sedan medeltiden.

I en nationalpark några kilometer från Rigabukten ligger den gamla Kurorten Ķemeri (Kemmern). De hälsogivande källorna I Ķemeri finns dokumenterade sedan slutet av 1700-talet. År 1838 grundades Bad Kemmern som kurort efter att kejsar Nicolaj I upplåtit mark för ett första badhus. Efter att järnvägen drogs hit 1877 började kurorten att växa med gäster från Riga och S:t Petersburg och 1912 öppnande en direkt järnvägslinje mellan Moskva och Ķemeri. Många anläggningar kom att förstöras under första världskrigets strider på Kurland mellan ryska och tyska trupper.

I det nya självständiga Lettland kom kurorten att återuppbyggas med statligt stöd. Under denna tid uppfördes nya badhus och det nya vattentornet med utsiktsplattform. År 1936 invigdes slutligen det mycket påkostade Hotel Ķemeri som snabbt kom att kallas ”Den vita atlantångaren” med sin centrala skorsten / utsiktstorn med inspiration av en atlantångares skorsten. Hotellet ritades av den framstående arkitekten Eižens Laube (1880 – 1967) i samarbete med kurläkaren Dr. Janis Libietis. Laube var utbildad i Riga och från 1922 professor i arkitektur vid Rigas Polytekniska institut. I Hotel Ķemeri har han ritat en neoklassicistisk hotellpalats som inte ligger Rivierans samtida strandhotell efter vad gäller standard. Under vårt besök ser vi den nyrenoverade kurortsparken och ser utställningen över kurorten som visas i vattentornet som renoverades tillsammans med parken. Kurhotellet ser vi från utsidan då det är stäng i väntan på renovering. Ellen Rydelius beskriver kurhotellet i sin klassiska resebok Finland, Estland och Lettland på 3 x 8 dagar; Ķemeri. En knapp timmes väg med tåg eller bil väster ut från Riga ligger Ķemeri. Namnet har på senare år, särskilt sedan det nya statliga kurhotellet invigdes 1936, blivit nästa lika ryktbart som Piešťany, vilket brukar tituleras ”reumatismens Mecka”. Och fast jag sett Europas bästa gyttje- och svavelbadorter: Abano nära Padova, Piešťany och Trenčianske Teplice i Tjeckoslovakien, Baden bei Wien m. fl. blev jag imponerad, när en polyglott vaktmästare, som bollade lekfullt med ryska, tyska, engelska, svenska, japanska och en hel del andra språk, visade mig jättehotellet nedifrån och ända upp. Alla de medicinska anordningarna tycks vara förstklassiga, hotellrummen är smakfullt inredda, ljudisolerade och försedda med balkong, ljussignaler, telefon och radio, matsalen är festlig och sällskapsrummen mycket behagliga. Eftersom det finns tjugo läkare, bör även den ängsligaste patient kunna känna sig lugn till mods. Den som vid sidan av kuren vill roa sig en smula kan rida, spela tennis, fara med någon av de täta järnvägsturerna till badorterna vid Riga Strand, paddla kanot till Kärleksön eller spela käglor vid den pittoreska restaurangen Lustiga Myggan. I det internationella biblioteket finns också en svensk avdelning, ni kan spela schack, bridge och biljard, höra på konserter, ta en cocktail i den trevliga baren eller njuta av utsikten över Rigaviken och Kurländska Schweiz från det moderna takkaféet.

Hotel Ķemeri exteriör (vänster). Foto från matsalen på hotellet hämtat ur Ellen Rydelius guidebok (höger). Hotellets arkitekt Eižens Laube liv speglar även letternas historia under 1900-talet. Laube föddes, växte upp, utbildade sig och ritade sina första byggnander i Riga som då var en del av det Ryska guverementet Livland. Han kom att bli professor på Rigas Polytekniska Institut i det självständiga Lettland. Likt många andra letter flydda han landet inför Röda arméns intåg i slutet av andra världskriget och kom efter kriget att verka som professor vid Baltiska universitetet i Pinneberg utanför Hamburg. Från 1950 fram till sin död 1967 var han sedan verksam i Olympia och Portland i Oregon.

Från Ķemeri reser vi genom Jurmala, Rigas badorter. Under andra halvan av 1800-talet kom flera små fiskelägen att omvandlas till badorter för Rigas borgerskap men även med badgäster från S:t Petersburg och Moskva. Artis berättar om bebyggelsen som vi ser genom bussfönstren.

Vid färdas sedan från Daugavas (Dünaflodens) mynning upp mot Riga längs flodens västra strand. Artis berättar om dessa områden präglade av äldre trähusbebyggelse och industribyggnader från stadens expansiva sena 1800-tal. Vi gör också ett stopp vid Rigas gamla flygplats, där vi ser den gamla terminalbyggnaden från 1954 uppförd i stalintidens klassicism med kolonner och heroiserande väggmålningar.

Rigas gamla flygplats Spilve med muralmålning föreställande letter i traditionell klädsel med röda sovjetflaggor.

Därefter incheckning på Hotel Tallink Riga.
Kl. 19:30 Gemensam trerättersmiddag på hotellet.
Dag 3. Fredag 13 september.: Heldag i Riga.
Kl. 07:00 – 08:50 Frukost.
Kl. 09:00 Samling i lobbyn för en heldag om Rigas bebyggelsehistoria.
Hans och Artis tar oss på en busstur genom stadens centrala delar där vi ser de stadskvarter som uppfördes utanför den tidigare stadsmuren. Under slutet av 1800-talet blomstrade stadens ekonomi och Riga utvecklades till Rysslands tredje största industristad och exporthamn för bl a spannmål och virke.

Vi ser flera av de berömda jugendhus som är ritade av stadens mest berömde arkitekt Michail Eisenstein (1867 - 1920). Byggnadernas fasader liknar teater- och operaföreställningar med sitt myller av djur, grotesker, sfinxer undersköna kvinnogestalter. Bland dessa byggnader möter vi även nationalromantiska byggnader ritade av bl a Eižens Laube som är starkt inspirerade av den samtida finska nationalromantiken.

I Riga möter vi Mikail Eisensteins jugendarkitektur.

I jugendkvarteren besöker vi även jugendmuseet som är inrymt i arkitekten Konstantīns Pēkšēns (1859 - 1928) våning. Pēkšēns var vid sidan av Eisenstein och Laube en av de flitigast anlitade rigaarkitekterna vid början av 1900-talet. I museet möter oss ett mönsterhem liknande Sundborn och Strand.

I stadens utkanter möter vi ett av landets viktigaste monument, Brödrakyrkogården, formgiven av skulptören Kārlis Zāles (1888 - 1942) i 1930-talsklassicism. Kyrkogården med dess symbolladdade skulpturer skapades som ett monument över Lettlands självständighetskamp. Ellen Rydelius beskriver kyrkogården så här: Det finns många platser i Europa, där olika länder har hyllat medborgarnas hjältemod i strid. Men ingen av dem är präglad av en så konstnärlig helgjutenhet som Brödrakyrkogården i Riga.

Del av monumentet på Brödrakyrkogården av Kārlis Zāles. Skulpturen av den fallne krigaren som kallas hem till moder Latvia är huggen i italiensk travertin. En sten som Zāles även använda i Frihetsmonumentet inne i centrala Riga. Den porösa marmorstenen är mycket känslig för frostsprängningar och annan miljöpåverkan vilket innebär stora bevarande utmaningar.

Vi fortsätter sedan över Duagava till Rigas nya landmärke, det nya nationalbiblioteket ritat av den lettisk-amerikanske arkitekten Gunnar Birkerts (1925 - 2017). Biblioteksbyggnaden har formen av det glasberg och symboliserar den gamla lettiska legenden om ”ljusets borg”, en metafor för att bestiga den svårnådda kunskapens berg krönt av den upplysta kunskapens borg. Vi tar oss högst upp i biblioteket med enastående utsikt över staden. I denna del av staden ser vi sedan trähuskvarter från det sena 1800-talet som nu renoveras efter årtionden av förfall.

Vi avlutar med att bussen släpper av oss i den gamla staden. Historisk rundvandring i Gamla stan med stopp för lunch på egen hand. Hans och Artis tar oss med till 1200-talsdomkyrkan anlagd av stadens grundläggare, biskop Albert från Bremen. På vår vandring ser vi byggnader från hansatiden, svenska stormaktstiden med bl. a. Peterskyrkans vackra barockportal. Vandringen avslutas med ett besök i Rigas stora saluhallar uppförda i början av 1930-talet med bl a återanvända takbågar från tyska zeppelinerhangarer kvarlämnade efter 1:a världskriget.

Svenskporten i Riga.

Middag på egen hand.
Dag 4. Lördag 14 september.: Livländska herrgårdar, övernattning i Tartu.
Kl. 07:00 – 08:15 Frukost och utcheckning.
Kl. 08:30 Avresa. Vi färdas från Riga på den östra landsvägen in i den bördiga provinsen Vidzeme (Livland). Här har under sekler ordensriddare, ryska, svenska, polska och tyska arméer marscherat i öst-västlig riktning. Under de baltiska godsens storhetstid på 1800-talet fylldes landsvägarna under senhösten av väldiga oxforor som transporterade brännvinslaster från godsbrännerierna för vidare försäljning inom hela det ryska kejsardömet.

I Sigulda (Segewold) besöker vi det Nya slottet som precis genomgått en flerårig renovering av både exteriören de påkostade interiörerna samt den omgivande parken med tillhörande byggnader. Slottet uppfördes i nygotisk stil 1878-1881 av furstefamiljen Krapotkin. Under frihetskriget 1918 - 1919 plundareds slottet. Familjen Kropotkin förlorade nu också slottet som kom att inköpas av lettiska författarförbundet och utvecklades senare till ett av landets ledande kulturella mötesplatser. Här ser vi de vackra inredningarna i art deco med allmogemotiv från 1930-talet. Inredningens höga klass gjorde författarhemmet känt i hela Europa med bl. a. reportage i franska inredningstidningar. Inredningen var till stora delar ritad av arkitekten Alfrēds Birkhāns (1897 - 1974). Vi ser här målningar och väggintarsior av den kända konstnären Niklāvs Strunke (1894 - 1966). Under andra världskriget flydde Strunke till Sverige där han sedan var verksam. Ellen Rydelius besökte även Nya slottet och beskriver det: Lettlands författarförening reparerade slottet och inredde det i lettisk stil, varefter det på våren 1937 öppnande sina portar för republikens författarskrå. Men även en outsider kan i mån av utrymme få bo där. Redan hallen med den uniformsklädde portieren och korridorerna med sin korintiska pelare gör ett ståtligt intryck, som förstärks, då man kommer in i festsalen. Här har väggarna vackra intarsiaarbeten, där vi bl. a. igenkänner Författaren, käckt stegande i landskapet med en jättepenna i handen, Barden med sitt stränginstrument etc.: i armaturen hänger gula bärnstensdroppar, hämtade från ”Ambrakusten”, och de moderna glasfönstren i vestibulen visar de fyra årstiderna i kvinnogestalt: väna lettiska kvinnor, av vilka Våren tappar en björk på sin sav för att bereda en i Lettland omtyckt dryck, numera förbjuden för att inte björkbeståndet skall decimeras. I biblioteket, som har originella stolar, där klädseln är kossornas ludna, bruna, vitfläckiga skinn, hänger ett karaktäristiskt porträtt av doktor Karlis Ulmanis, Lettlands kraftfulle ledare. Matsalen har en vacker fresk och i det fridfulla tornrummet står schackbrädan redo.

Stora salen i Nya slottet i Sigulda med sin art deco interiör ritad av arkitekten Alfrēds Birkhāns som precis som sin landsman Eižens Laube och många andra framstående letter kom att leva i exil i Nordamerika efter andra världskriget.

I slottets park finns ruinerna av livländska ordens medeltida borg. Här berättar Hans om de livländska ordensborgarnas historia. Från borgruinen har man en strålande utsikt över det vackra livländska landskapet och Gaujas floddal. I äldre resehandböcker går trakten under namnet ”Livländska Schweiz”. Hans berättar här om den lettiska myten om Turidas ros.

Livländska ordensborgen i Sigulda (vänster) och den vidsträckta utsikten över Gaujas floddal med Turidas borg i bakgrunden (höger).

Därefter möter vi släkten von Rosens gamla stamgods Lielstraupe (Gross-Roop) i en renässansarkitektur liknande Vasaborgarnas. Slottet fungerar under efterkrigstiden fram till för ett par år sedan som mentalsjukhus men har nu tagits över av regionen och öppnats. Här möter en historisk byggnad som ännu inte renoverats utan präglas av sovjetiska sjukhusinteriörer i de gamla herrskapssalarna. Vi beser även slottskapellet.

Lielstraupe (Gross-Roop).

Därefter besök på vackra 1700-talsherrgården Ungurmuiža (Orellen). Godset, som tillhörde släkten von Campenhausen 1721–1939, är en sen barockherrgård och med sitt rödtimrade yttre unik i Baltikum. Herrgården har varit föremål för en pietetsfull renovering där bl a Svenska Byggnadsvårdsföreningen var inblandad genom byggnadsvårdsläger i mitten av 1990-talet. I herrgårdsparken ser vi också det unika tehuset. Släkten von Campenhausens historia är intressant ur Östersjöperspektiv. Denna tyskbaltiska familj gick i svensk tjänst under stormaktstiden. Släktens överhuvud, Stockholmsfödda Balthasar von Campenhausen, tillfångatogs av sachsarna när han som Karl XII:s ordonnans var på väg från Bender till Sverige. Han gick sedan först i polsk tjänst och slutade som general i ryska armén. Lunch på Ungurmuiža.

Ungurmuiža (Orellen) herrgård.

På de bördiga slätterna norr om Valmiera besöker vi sedan paret Kārlis och Leva Zemīti som pietetsfullt återställt släkten von Engelhardts gods Oleru (Ohlershof). Herrgården skadades svårt i en brand år 2000, vilket fick Kārlis och Ieva att köpa loss huvudbyggnaden, sedan tidigare bodde dom i en av flygelbyggnaderna. Nu har Kārlis och Ieva på ett föredömligt sätt återskapat rum och inredning.

Kārlis och Ieva Zemīti framför Oleru herrgård som de varsamt restaurerat (vänster). Oleru herrgård efter den förödande branden år 2000 (höger).

Kārlis och Ieva bjuder på ett glas vin och berättar om renoveringen och visar sin gård. Vi besöker även Kārlis snickeri där han och hans medarbetare renoverar möbler dörrar och andra byggnadsdetaljer till privatpersoner, lettiska museer och historiska byggnader.

På kvällen anländer vi till Tartu i Estland för övernattning på centrala Hotel Barclay. Middag på egen hand.
Dag 5. Söndag 15 september.: Tartu, Pöltsamaa och hemresa från Tallinn.
Kl. 07:00 – 08:30 Frukost och utcheckning.
Tartu (Dorpat) är Estlands andra största stad i storlek. Genom Emajõgi å har den förbindelse med Peipussjön och därifrån via Narvafloden under äldre tider med Finska viken. Tartu är främst berömd för sitt universitet, grundat av Gustav II Adolf år 1632 som Sveriges andra universitet. Under senare delen av 1800-talet blev Tartu universitet med sina livaktiga studentnationer kärnan till en gryende nationalism vilken på ett avgörande sett bidrog till Estlands bildande. Staden skadades svårt under andra världskriget, men flera byggnader har kunnat återuppbyggas.

Vi besöker först Pauluskyrkan. Kyrkan uppfördes efter ritningar av den finske arkitekten Eliel Saarinen till stadens växande församling och invigdes 1917. Uppförd i det för Tartu så karaktäristiska röda teglet är kyrkan ett av Estlands främsta exempel på nationalromantisk arkitektur. Kyrkan kom att skadas svårt under andra världskrigets sovjetiska bombningar. I september 2015 återinvigdes kyrkan efter en omfattande renovering där de finska arkitekterna Merja Nieminen och Kari Järvinen återskapat Saarinens kyrkorum.

Pauluskyrkan genom historien.

Med bussen gör vi sedan ett kort stopp vid domkyrkoruinen, som vi ser på avstånd. Tartus domkyrka var Baltikums största kyrkobyggnad uppförd i tegelgotik liknande Uppsala domkyrka. Kyrkan påbörjades under 1200-talet och stod färdig i slutet av 1400-talet. Under reformationen på 1520-talet skadades den katolska kyrkan av protestanter och kom vidare att förfalla och plundras under de kommande seklernas krig. Med återupprättandet av Dorpats universitet 1802 fick arkitekten Johann Wilhelm von Krause (1757 - 1828) uppdraget att i ruinens kor inrätta ett nytt universitetsbibliotek. Den nygotiska tillbyggnaden inrymmer idag Tartus universitetsmuseum.

Tartus domkyrkoruin.

Hans tar sedan med oss på en stadsvandring. Vi ser då bl a det vackra Rådhustorget och besöker universitetsaulan. Hans berättar om de svenskar som verkade vid lärosätet under stormaktstiden som Johan Skytte och Georg Stiernhielm. Vi får också höra om de svenska akademiker som blev professorer här under mellankrigstiden: Johan Bergman, Anders Bjerre, Helge Kjellin, Sten Karling, Birger Nerman och Per Wieselgren, vilkas gärningar kom att ha stor betydelse för att bygga upp den moderna forskningen i Estland. En bit bort ser vi medeltida Johanneskyrkan som stod utan tak efter andra världskrigets förödelse, men återuppbyggdes som kyrka på 1990-talet. Kyrkan är känd för sin fasad med vackra terrakottaskulpterade huvuden.

Johanneskyrkan som den såg ut interiört innan kriget 1901 (vänster). Kyrkorummets nuvarande utseende (höger).

Efter gemensam lunch på Estlands nationalmuseum väntar vår resas sista besöksmål, den gamla ordensborgen i Põltsamaa (Oberpalen). Även denna historiska byggnad, tidigare känd för sina påkostade interiörer stod som utbränd ruin efter andra världskriget. Efter mer än 80 år utan underhåll har byggnaden nu åter fått ett tak. Man har här skapat ett spännande historiskt besöksmål som påminner lite om Borgholms slottsruin. I borgen residerade stormästaren för Livländska orden Magnus av Holstein åren 1570–78. Gustav II Adolf överlät borgen och kringliggande område som förläning till riksrådet Herman Wrangel, generalguvernör över Livland. Efter stora nordiska kriget och Sveriges förlust av Livland låg slottet i ruiner men Herman Wrangels barnbarn Maria Aurora von Köningsmark övertygade sin guddotters far, Peter den Stores rådgivare Heinrich Claus von Fick att be kejsaren om slottet som personlig förläning. Von Frick hade tidigare varit i svensk tjänst och med hans nära förbindelser med den tidigare ägarfamiljen följde en form av kontinuitet. Efter sin död övergick slottet i dotters Auroras och hennes man Woldemar Johann von Lauws ägo. Under denna period inföll godsets verkliga glansperiod. Von Lauw var en man med många begåvningar. Med stor energi omvandlades nu godset och den lilla omkringliggande staden med sjudande manufakturer, glasbruk, garverier och en porslinsfabrik öppnande. Utöver de olika manufakturerna öppnande von Lauw även skolor och sjukhus för den lokala allmogen. Von Lauw såg sin verksamhet som en förebild för hela det ryska imperiet. Under denna tid byggdes också slottet om till ett fulländat rokokoslott känt för sina vackra stuckaturer och väggar prydda med venetianska speglar. Efter von Lauws död 1798 hamnande slottet i Katarina den Storas son greve Aleksei Bobrinskys ägo. Bobroviski byggde om slottets torn till observatorium och skapade här ett av Livlands och Estlands viktigaste bibliotek. Slottet var i Bobrinskis efterkommande släkts ägo från till jordreformerna i Estland 1919.

Slottet i Põltsamaa (Oberpalen) som under de senaste åren återfått sina tak.

Kl. 18:00 Avgång med Tallink från Tallinn.
Kl. 18:45 Gemensam trerätters middag, Grill House, däck 7 midskepps.
Dag 6. Måndag 16 september.: Ankomst Värtaterminalen i Stockholm.
Kl. 07:00 – 09:30 Specialfrukost, Grill House däck 7 midskepps.
Kl. 10:30 Ankomst Stockholm Värtaterminalen.
Ciceroner: Hans Lepp & Artis Zvirgzdiņš

Hans Lepp är konsthistoriker, kulturråd och diplomat. Åren 1991–1994 var han Sveriges första kulturattaché i det åter självständiga Estland. Hans har bl a skrivit om svensktidens Estland och om Estlands herrgårdar. Han är nu aktuell med boken Drömmen om Estland.

Artis Zvirgzdiņš är arkitekt, arkitekturkritiker och konstnär. Artis driver bl. a. arkitekturportalen A4D.